Det lönar sig att fira säsongläckerheter!
”En gång i tiden betydde säsongmat för finländare att det fanns mat. På våren fanns det inte, då fanns bara skörbjugg. Först på 1920-talet slutade brödets andel av människornas utgifter växa. Det visar att det fanns tillräckligt med mat.Årstidernas betydelse för tillgången till mat var förstås mycket större förr än idag. Detta ändrades först när det blev möjligt att frysa mat. Många gamla brev och dagböcker har bevarats och i dem nämns matsäsongerna ofta. Människorna var genuint glada över till exempel färska kräftor, ärtor och jordgubbar. Man var till och med lycklig över färsk lök! Färska varor var sällsynta och att få dem var härligt och en stor njutning. Nuförtiden tänker vi just inte på att man förr i tiden slaktade djuren på hösten, då det var tillräckligt kallt för att konservera köttet. Det var fantastiskt att på senhösten ha färskt kött. Den höstliga slakten förklarar också den skandinaviska julskinkstraditionen: gris fanns till buds kring jul.
Före 1500-talet, under den romersk-katolska tiden, präglades vårvintertiden även här i Finland av fastan som föregår påsken. Från fastlag till påsk åt man inget kött och inga mjölkprodukter. I praktiken var det här ganska lätt, eftersom allt konserverat kött vid det här laget började vara väldigt saltigt och korna sinade. Man fastade även på fredagarna på samma sätt.
Säsongerna har egentligen i stort sett försvunnit först under de tre senaste årtiondena. Ännu i min barndom var säsomgerna märkbara, eftersom de påverkade kosten så mycket. Jag och mina syskon tillbringade alla våra somrar på landet, där vi skötte om grönsakslandet. Jag kommer mycket väl ihåg hur härligt det var när det kom nya jordgubbar, ärtor och potatis. Från skogen hämtade vi svamp och bär, och allt konserverades och togs med till stan.
På 1940-1950-talen fanns inte något så vanligt som äpplen på vintern. De sista äpplena fick vi på folkskolans julfest i en brun papperspåse, som även innehöll en pepparkaka. Det kan hända att en del av dessa äpplen redan då hämtats från Danmark. De första apelsinerna och bananerna kom en vinter vid 40–50-talsskiftet. Mor skalade apelsinerna färdigt för oss barn. Min lillebror var så rädd för apelsinen att han slängde den i toalettstolen och toaletten blockerades. Jag älskade genast apelsiner – man fick dem ganska sällan, eftersom importen ännu var liten på den tiden.
Jag och min man njuter fortfarande av den omväxling som de olika årstiderna medför till matbordet. Det är en glädje som egentligen inte är dyr, utan för med sig speciella, uppiggande sysslor. Hos oss fixar min man alltid maten och jag äter och diskuterar. På vinter äter vi mycket fisk, speciellt lake och rom – på torget i vår hemstad Somero får man god fisk. Vi äter dessutom kålrotslåda under även andra tider än julen, eftersom jag älskar den. Det tycker människor är konstigt, men jag tror att många bara inte har stannat upp för att riktigt smaka på kålrotslådans smaker. Julmaten och till exempel memma verkar vara så besynnerliga att de har profilerat sig som endast dessa festdagars mat.
Nuförtiden handlar säsongmat inte om tillgänglighet, utan om att fira det som just då är färskt. Lyckligtvis lyfter dam- och familjetidningarna fram saken på ett synligt sätt. Det är inte längre obligatoriskt att följa säsongerna, det är mer en trend och en frivillig, rolig vana. När vi har allt tillgängligt hela tiden förlorar vi lätt glädjen av att finna och vi blir uttråkade. Att lyfta fram vissa säsongrätter med till exempel ett festligt kalas piggar upp vardagen! Jag och min man ordnar säsongfester där vi bjuder på sådana rätter som man har ätit i 500 års tid i vårt land.”
- Kaari Utrio
