Undantagslicenserna för stora rovdjur till jaktvårdsdistrikten: Grunderna för beviljandet har inte ändrats

I början av augusti trädde en ändring av 28 § i jaktförordningen i kraft som innebär att rutinen ändrades för beviljandet av undantagslicenser för dödande av så kallade problemrovdjur för att förebygga synnerligen betydande skada eller hot mot säkerheten. I enlighet med regeringsprogrammet överfördes beslutanderätten till viltbranschens  regionala förvaltning, dvs jaktvårdsdistrikten. Syftet med ändringen är framförallt att göra handläggningen av undantagslicenserna snabbare.


Ändringen av jaktförordningen har fått mycket lovord, framförallt av människor som är bosatta på landsbygden i områden med täta rovdjursstammar. Många hyser förhoppningar om att det nu äntligen ska gå lätt att få licenser till varje by. Å andra sidan, och minst lika mycket, har beslutet kritiserats och ifrågasatts av miljöorganisationerna, som är rädda för samma sak. I dessa förhoppningar och farhågor glömmer man bort det faktum att grunderna för beviljandet av undantagslicenser inte har ändrats det minsta!


Samma kriterier ska uppfyllas


För jaktvårdsdistriktens licensbeslut krävs exakt samma grunduppgifter som för ministeriets beslut. Fortsättningsvis är det fråga om tillämpning av Europeiska unionens habitatdirektiv. I den dom EG-domstolen gav om vargjakten i Finland konstaterades att licenspraxisen i Finland inte är alltför stram men inte heller alltför lös. Eftersom ett system som grundar sig på beslutsfattande i jaktvårdsdistrikten fastställdes i vargdomen blev det möjligt att med stöd av denna bygga upp ett system där besluten - såväl negativa som positiva - kommer i rimlig tid.
 
Ministeriets stående föreskrift om förfarandet för jaktlicenser inklusive bilaga styr och binder jaktvårdsdistrikten vid deras prövning av licenser. Vid eliminerandet av s.k. problemrovdjur ska det först utredas vilket problem eller vilken skada djuret orsakar. Sökanden ska kunna konkretisera detta genom att t.ex. påvisa djurets regelbundna rörelser på gårdar eller i närheten av husdjurens inhägnader. Ofta är man t.o.m. tvungen att vänta på att skadorna uppstår. Hotet ska därtill vara konkret och direkt. Beslut kan inte fattas utgående från tro och antaganden. Det ska finnas ett dokumenterat bevis på det hot som ska behandlas.
 

För det andra ska det utredas om det problem rovdjuret ifråga orsakar kan lösas på något annat sätt än genom att döda. Sådana s.k. andra tillfredsställande lösningar kan exempelvis vara elstängsel, skrämmande eller fördrivande av djuret.
 

Först när den prövning och bevisning som förutsätts i den stående föreskriften och dess bilaga har uppfyllts och förutsättningarna för beviljandet av en positiv undantagslicens föreligger kan licensen beviljas. Om förutsättningarna inte uppfylls är beslutet negativt.
 

Det är skäl att påminna jägarna om att de undantagslicenser jaktvårdsdistrikten framöver beviljar inte överhuvudtaget är jaktlicenser utan tillstånd att eliminera ett visst specificerat djur. Förenklat kunde man säga att djurindividen genom sitt beteende - trots att det skett omedvetet och i och för sig oförskyllt - själv har dragit på sig stämpeln ”problemrovdjur” och på så sätt startat den process som lett till beslutet om undantagslicens.
 

De s.k. ”stamförvaltningslicenserna”, som beviljas med stöd av JF 28 § 1 mom. 4 punkten under traditionella jakttider är fokuserade till djurpopulationen och härvid används normala jaktliga medel och metoder. Arternas förvaltningsplaner styr användningen och fokuseringen av dessa licenser.


Förhoppningarna om och farhågorna för att det nu ska gå lättare att få jaktlicenser av jaktvårdsdistriktet än tidigare av ministeriet är således på helt fel spår. Den viktigaste fördelen med ändringen är att beslutsprocessen blir snabbare. Det är helt klart att tiderna för handläggningen av undantagslicenser blir kortare eftersom antalet beslutsfattare nu är 15 mot tidigare en och beslutsfattaren finns mycket närmare hotet eller den skadelidande. En annan fördel är givetvis att det regionala jaktvårdsdistriktet som regel har en ytterst god lokalkännedom om såväl förhållanden som viltstammar i området.
 
Det är fråga om myndighetsbeslut


Jaktvårdsdistrikten kritiseras ofta för att de skulle driva jägarnas intressen. Så här är det givetvis inte utan jaktvårdsdistriktet är den regionala jaktmyndigheten som prövar undantagslicensen och fattar beslutet under tjänsteansvar. Myndigheten eller tjänstemannen vid denna driver inte någon enskild parts sak utan verkställer lagstiftarens vilja enligt hela samhällets krav och intressen.
 

Därtill bör alla komma ihåg att jaktvårdsdistriktens händer i varje fall är bundna av ministeriets föreskrifter som fastställer det största tillåtna antalet djur som får fällas av respektive art och omfattar all den mortalitet som orsakas av människan. Dessa maximala tillåtna avskjutningsvolymer grundar sig på uppskattningar av stammarna som producerats av Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet (VFFI). Den av ministeriet fastställda största tillåtna avskjutningen gäller för hela jaktåret. Jaktvårdsdistrikten bör hålla sig inom dessa fastställda gränser. Även detta leder till att det inte lönar sig att bevilja licenser på alltför lösa grunder, för sådana kan vara borta från verkligt allvarliga skadefall. På samma sätt som undantagslicenserna förutsätter också stamförvaltningslicenserna att stamtätheten är dokumenterad. Inte heller i det här fallet räcker tro och antaganden till som grund, utan den största tillåtna avskjutningen grundar sig på VFFI:s uppskattning av stammarna. Det är för detta syfte viltforskningen behöver ett fungerande och aktivt nätverk av observatörer i jaktvårdsföreningarna.


Ytterligare information:

verksamhetsledare Jari Pigg, Jägarnas centralorganisation, tel. 0400 463 942


Fotograf: Hannu Huttu

<< Till ingångssidan