Skriv ut Suomeksi
 

Förvaltningen av sädgåsbeståndet bör utvecklas genom samarbete

december 2010
Foto: Hannu HuttuUnder de senaste åren har en del av sädgåsens viktigaste häckningsmyrar i Lappland tömts. Sädgåsen är en av våra allra högst värderade viltarter och tryggandet av artens häckningsbestånd fordrar en större satsning än tidigare på forskning samt på såväl nationellt som internationellt samarbete.

Under de senaste åren har en del av sädgåsens, som representerar vårt lands ursprungligaste ödemarksarter, viktigaste häckningsmyrar i Lappland tömts. Även på andra håll inom sädgåsens spridningsområde förekommer det tecken på att häckningsbeståndet minskar. Uppgifterna om att tillståndet för beståndet av sädesgås försämrats i bekymmersam omfattning fick våren 2010 Lapplands jaktvårdsdistrikt att fatta beslutet att freda sädgåsen i Pelkosenniemi jaktvårdsförenings verksamhetsområde för jaktsäsongen 2010–11.

Sädgåsen är en flyttande viltart. Därför är enbart begränsning av jakten på de viktigaste häckningsområdena inte nödvändigtvis en tillräcklig åtgärd. För att stöda det i Lappland gjorda  fredningsbeslutet och med iakttagande av försiktighetsprincipen senarelade samtliga övriga jaktvårdsdistrikt inledningen av sädgåsjakten. Flyttandet av jakttidens inledning till början av september i Kajanalands jaktvårdsdistrikt och till 10.9 i de övriga jaktvårdsdistrikten antas ha minskat på jakttrycket på det sädgåsbestånd som häckar här hemma i vårt eget land. Sädgässen inledde sin höstflyttning  vid normal tid i månadsskiftet augusti–september och åtminstone i Kajanaland blev jägarnas gåsfångst sannolikt just på grund av att jakten inleddes senare än normalt mindre än under tidigare år.

De genomförda begränsningarna av jakten var en början på de åtgärder som bör vidtas för att trygga sädgåsens framtid. Sammankallade av jord- och skogsbruksministeriet sammankom representanter för ministeriet, viltforskningen, Forststyrelsen och jaktvårdsdistrikten den 30.8.2010 i Rovaniemi för att rådslå om problem med anknytning till sädgåsen. Under mötet konstaterades att sädgåsen är en art som flyttar i internationell utsträckning och att förvaltningen av beståndet kräver ett omfattande samarbete mellan alla stater utmed flyttsträcket. Vid t.ex. en reglering av jakten bör även en rättvis fördelning av bytet beaktas utmed hela flyttsträcket.

Bytesstatistiken bör utvecklas

Nationellt används i vårt land ett flertal instrument vid förvaltningen av sädgåsbeståndet. De viktigaste uppgifterna som tjänar som grund för förvaltningen, som uppgifter om beståndets och fångstens storlek, är dock för närvarande ytterst bristfälliga. Idag omfattas sädgåsen inte av någon som helst inventering av vilt och den sampligsmetod som används vid statistikföringen av bytet är inte tillräckligt tillförlitlig vid uppgörande av statistik för ett vilt som är såpass fåtaligt som sädgåsen. Enligt aktuella uppskattningar häckar det idag 1500–2000 sädgåspar i vårt land. Det årliga bytet uppskattas till 7000–8500 sädgäss. Enligt bytesstatistiken har tyngdpunkten för fångsten under de senaste åren i allt högre grad förskjutits mot västra och södra Finland.

I Finland har det i liten skala bedrivits sädgåsforskning i tiotals år. Särskilt viktigt vore det att utreda vilka faktorer det är som påverkar variationerna i sädgåsens häckningsresultat. Eventuella nya inventeringsformer kunde vara t.ex. inventering av kullar på häckningsmyrarna samt inventeringar i ruggningsområden. Miljöförändringar i häckningsområdena, men även det växande beståndet av sångsvan kan ha en betydelsefull inverkan på häckningsresultatet. Dagens utvecklade undersökningsmetoder möjliggör erhållande av nya uppgifter om sädgåsen. T.ex. med hjälp av isotopanalys kan sädgåsens utgångsområde utredas mycket noggrant. Gässens ruggningsplatser och flyttsträck kan igen utredas med hjälp av GPS-metoden. .

En utveckling av bytesstatistiken är nödvändig för att exaktare uppgifter om t.ex. den regionala fokuseringen av jakten ska erhållas. Uppgifter om bytets fördelning på underarter kan inte för närvarande erhållas, men genom insamling av vingprover kunde den frågan utredas. Utvecklingen av viltkoncernens datasystem möjliggör även erhållande av frivillig elektronisk respons. Ett sätt med vilket bytesstatistikens tillförlitlighet kunde förbättras vore en i lag fastställd anmälningsskyldighet för bytets del. En motsvarande anmälningsskyldighet används redan för rådjurets del.

Ytterligare info:
Jaktchef Jukka Purhonen, Mellersta Finlands jaktvårdsdistrikt, tfn 0400 242 727

Foto: Hannu Huttu